”Sakta skred jag barfota ner mot stranden. En ljum bris från det varma havet smekte min kropp och den mjuka, morgonsvala sanden kylde mina morgontrötta fötter. Jag stannade vid vattenbrynet och såg ut över havet, där några surfare låg och guppade på sina brädor i väntan på vågorna. Solen vaknade sakta i horisonten. Stranden låg öde förutom på en plats. Den tillhörde några lokalbor, vilka satt och diskuterade över ett tygstycke fyllt med ringar, halsband och andra smycken. De skrattade och diskuterade vilt och verkade ha en trevlig stund i väntan på att dagens arbetspass skulle sätta igång.

Jag satte mig vid vattenbrynet, slöt ögonen och tog några djupa andetag. Dofter av olika slag nådde mina näsborrar. Tång och fuktig sand blandades med en essens av avgaser från trafiken längre bort.

Efter en stunds reflektion framåt och bakåt i tiden började jag slappna av och andas mer stillsamt. Tankarna skingrades och känslor av lugn och uppfylldhet infann sig. Jag öppnade sakta ögonen.

Var detta meditation?”

(Ovan är ett utdrag ur dagboksanteckningar från resa runt Indonesien 1995)

Mitt första möte med meditation var när jag var elva år och jag och mina föräldrar campade tillsammans med goda vänner. En dag, när jag och min bästa vän Linda var på väg ner mot stranden för att bada, gick vi förbi vår sommarvän Daniels campingplats. Vi stannade till när vi fick se honom sitta på familjens bils motorhuvud i lotusställning med slutna ögon. Vi stod stilla och betraktade honom en stund innan vi fortsatte vår vandring till stranden. Senare på dagen, frågade vi honom vad han hade gjort där på motorhuvudet, även om vi på något sätt ändå visste. Han sade att han mediterade. Vi frågade nyfiket varför och han svarade ”jag vet inte; för att det är skönt”.

Nästa gång jag kom i kontakt med meditation var i USA i början av 90-talet. Jag var där för att studera och spelade samtidigt basket och volleyboll. Basketsäsongen började inte så bra för oss. Vi förlorade många matcher och vi tog ut besvikelsen på varandra. Hela skolan var bekymrad. Sedan en dag innan en stor match, kom vår tränare in i omklädningsrummet och sade att vi skulle prova något nytt. Han uppmanade oss att sätta oss på golvet med benen i kors och ta varandras händer, blunda och andas på ett speciellt sätt. Jag minns att vi i laget till en början tyckte att det var svårt och konstigt och tonåringarna i oss förstod inte varför det skulle vara bra att bara sitta och andas och hålla varandras händer i tio minuter. Vi ville peppas och sticka ut på plan och spela! Vår baskettränare tog våra klagomål och hormonutspel med lugn. Han log och sade ”Detta kanske kommer att göra att ni spelar bättre”. Väl ute på plan, spelade vi okej men fortfarande inte bra. Vår tränare fortsatte att envisas om att införa denna rutin inför match och även inför träningar. Vi var skeptiska men gjorde som vi blev tillsagda. Tiden gick och protesterna blev färre. Efter ett par veckor gjorde vi våra andningsövningar med lugn och vi gillade det. Som lag blev vi mer harmoniska och trevliga mot varandra och vi började spela bättre. Vi vann faktiskt alla de sista 8 matcherna.

Några år senare bodde jag i New York. En god vän introducerade mig för Zenbuddismen och jag fattade omedelbart tycke. Denna tradition fick mig att förstå och verkligen uppskatta meditation. Jag märkte direkt av positiva effekter i kropp och sinne och jag kände mig allt starkare fysiskt och psykiskt.
Min zenmästare fick mig att förstå vikten av att finna balans mellan kropp, själ och sinne. Han sade till mig att ett sätt att bli mer balanserad som individ är att reflektera över vad som gör en lycklig. Jag svarade snabbt på vad jag trodde var en fråga. Mitt svar var komplext, långt och otydligt och när jag svamlat klart sade han bara: Ett ord. Ett ord ska kunna summera vad som gör dig lycklig. Det är din uppgift, inte min, att komma på vad som gör dig lycklig. Jag blev oerhört frustrerad, förbannad och ställd.
I ett halvår funderade jag noga och grundligt över vad som gjorde mig lycklig. Jag skrev listor, köpte självhjälpsböcker och samtalade med vänner. Två gånger i veckan gick jag till zencentret för att göra mina zenbugningar och meditationsövningar samt få lite mer följdfrågor av zenmästaren. Sedan en dag när jag var ute och vandrade i bergen i norra New York med några underbara vänner kom jag plötsligt på vad som gör mig lycklig. Människor. Jag blev så glad och jag kunde knappt bärga mig till nästa gång jag skulle träffa zenmästaren och berätta för honom om min nyvunna insikt. Nästföljande gång gjorde jag mina bugningar i rask takt och när det var min tur att träffa honom, kunde jag knappt bärga mig. Jag berättade för honom och hans svar var: Bra. Och det är också människor som gör dig olycklig. Han hade rätt. Där och då så fick jag även insikten om att jag inte ska jaga efter bekräftelse från andra hela tiden utan försöka hitta trygghet i mig själv. Han sade till mig att ibland är det bra att stanna upp och försöka spara energi, inte göra av med den hela tiden. Det påverkar vår själ negativt.

Mina studier i zenbuddism öppnade upp mig som människa och detta gjorde att jag även började träna yoga, vilket är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Yoga och meditation lärde mig att det inte bara är det kroppsliga som utgör en människa utan samspelet mellan det inre och yttre. I dessa läror kände jag att fann den mentala utmaning jag länge sökt. Ända sedan dess har jag mediterat dagligen och över åren har jag sökt mig vidare mot högre insikt och fått uppleva många spännande tekniker.